Varje morgon blir jag smärtsamt medveten om att mina systrar inte längre finns hos mig. Det spelar ingen roll att åren har blivit tre till antalet, att tiden går eller att jag har börjat glömma hur de såg ut. Varje morgon faller en liten bit av mitt hjärta alltid till marken som en påminnelse om att någonting vackert fattas mig. Någonting som aldrig går att ersätta, reparera eller acceptera. Med åren har saknaden förändrats. Idag handlar saknaden mest om att jag inte längre klarar av att återskapa ansikten, ögonfärger och röster. Hur det kändes när syster liten tog min hand i sin. Minnesbilderna jag lovade mig själv att aldrig förlora börjar blekna.

Frustrationen, ilskan och skammen över att ha tappat bort något som betydde så oerhört mycket för mig är enorm. Skulden är bara min.

Om jag hade kunnat spola tillbaka tiden till den där morgonen för 3,5 år sedan hade jag sett till att se mina systrar i ögonen såpass länge att tiden inte hade kunnat få mig att tvivla på färgen. Jag hade sett till att hålla dem i min famn såpass länge att jag aldrig hade behövt tvivla på att de fortfarande finns vid min sida. 

"Jag älskar er", hade jag sagt. För om det är något jag har lärt mig så är det att man alltid tvivlar på att man har sagt det tillräckligt många gånger. Jag kommer alltid önska att jag hade kunnat få säga det en gång till.