Jag är uppriktigt sagt livrädd. Händerna darrar, magen slår frivolter och de vanligtvis så raka och tydliga orden tycks snubbla på sin väg ut över läpparna. Jag är livrädd för vad som kommer hända, oavsett domslut. Tanken på att det skulle kunna bli en fällande dom ger upphov till precis lika många fjärilar i magen som tanken på en friande dom.
På tisdag är nästan tre års väntan över. Domen kommer vare sig jag vill eller inte och utgången ligger i andra människors händer. För tre år sedan sa jag att en friande dom betyder att det mamma utsatte mig för var rätt och att jag lika gärna kunde åka hem igen. Idag vet jag att det inte är det och det kan ingen dom ändra på.
Oavsett dom känner jag att jag har kommit dit jag vill. Att tänka tillbaka på alla tillfällen mamma talade om för mig att jag "aldrig kommer komma ut ur hennes hus" och alla de gånger hon sa "jag kommer alltid vinna, du kommer alltid förlora" får mig att inse att jag faktiskt har vunnit.