Under dagen har känslan av att jag måste vidare vuxit sig allt starkare. De nya omgivningarna känns stimulerande och jag vill bara påbörja ett liv i den här staden nu direkt. Samtidigt vet jag att jag gärna flyr till nya platser när jag slått mig till ro och funnit den där efterlängtade tryggheten. Frustrerande är namnet.
Men om det känns mer rätt än någonsin den här gången? Kommer jag vilja dra vidare när jag slått mig till ro och funnit tryggheten här?
Jag säger till mig själv att jag måste följa mitt hjärta, ta reda på vad den där magkänslan egentligen vill säga och göra det som helt enkelt känns rätt, trots att det givetvis kommer innebära en förlust av något slag.