Jag är väl medveten om att jag är dålig på att sätta gränser. Att de nästan är noll och ingenting, söndertrampade och krossade. Jag är också väl medveten om att jag hellre låter en människa göra vad han eller hon vill än att säga nej. Klättrar man över mina murar finns det inga regler. Det är med andra ord bara att tuta och köra.
Anledningen till att jag varken säger det ack så viktiga ordet nej eller visar att jag inte känner mig bekväm med hur situationen fortlöper beror på att jag sedan barnsben lärt mig att det går över fortare om jag varken säger eller gör någonting. Därför lät jag mamma kasta mig fram och tillbaka som en trasdocka och slå mig på ställen som om jag försvarat mig säkert varit omöjliga att nå.
När jag blev utsatt för ett våldtäktsförsök av en för mig okänd man för snart två år sedan besvarade jag frågan om varför jag inte skrek på hjälp med att det hade blivit mycket värre. Allt jag gjorde när hans händer utforskade mitt underliv var att räkna grässtrån. Jag stängde av, försvann in i fantasin och gjorde verkligheten till en avlägsen plats, precis som när mamma eller pappa gjorde mig illa. Att han bet mig på läpparna och på brösten gjorde mig ingenting, det kändes precis som hemma.
I helgen hände det igen.
Jag lät en person beträda förbjudet område och såg de illa ihoplimmande murarna falla till marken. Allt jag kunde göra var att räkna löven i trädet utanför fönstret.