Jag är otroligt dålig på att vara ensam. Katastrofalt dålig på att bara vara. 

Idag har jag avverkat den första lediga dagen av tio. Och jag kan inte säga att jag njuter, verkligen inte. Men för att bli bra på att vara ledig krävs träning! 

Jag kan inte säga vad det är som gör att jag inte klarar av att bara vara, njuta av ledigheten och umgås med mig själv. Eller en stor del handlar nog just om det där med att det bara är jag, att hela tiden påminnas om att någonting fattas. 

Jag har tak över huvudet men ingen plats jag vill kalla hemma. 

Jag har en underbar och älskad skara vänner men ingen att kalla syster, bror, mamma eller pappa.

Det är nog det som är problemet helt enkelt. Att jag inte är hel.

Frågan är bara: Hur länge kommer jag känna mig halv?