"En kväll kom han in till mig efter läggdags"

Kvinnans röst är påväg att brista och jag vänder blicken mot fönstret. Jag sluter ögonen och låter kvällssolen möta mitt ansikte. Fokuserar på ljuden från stora vägen några hus bort, på vinden som sliter och drar i träden utanför fönstret. Rutorna skallrar.

Kvinnan har tystnat. Hennes hjärtskärande snyftningar påminner mig om alla känslor jag borde fyllas av när jag själv minns. 

"Vad gjorde han?"

Och det är då kvinnan säger något som gör det distanserade minnet till en hejdundrande och alltför verklig flashback.

"Han sa att jag var speciell"

I samma sekund som jag hör orden tappar jag fotfästet. Jag snurrar runt, fumlar i mörkret och kan känna de spindelbenslika fingrarna klättra över mina knäskålar. Precis som förr.