Aningen kantstött och med halva hjärtat lite på sniskan. Som vanligt. Men jag segrar, jag segrar och går vinnande ur striden för att jag biter ihop, för att jag orkar och för att jag inte lägger mig ner och ger upp.

Ger upp. Orden som inte får komma över mina läppar. Jag har gett mig tillåtelse att skriva alla dessa negativa ord, vältra mig i ångest, sorg och saknad. Men att säga det högt, aldrig. Kommer inte på fråga. 

När jag skriver får jag äntligen sätta ord på alla onda känslor, på hur snett och vint allting som tidigare kändes så rakt och stabilt känns. Inte för att jag levde ett bra liv för några år sedan. Det är bara det att jag har avskedat mina försvar, reviderat mina regler, gått några ronder mot verkligheten, fått en rak höger och blivit golvad av den kallhjärtade saknaden och blivit ett halvt hjärta lättare.