För 5 år sedan stod jag där vid hennes sida och blickade ut över havet, allt annat än lycklig och påpälsad för att dölja spåren av mammas händer. 
Om jag hade vetat vad jag vet idag hade jag sagt att jag kommer finnas med henne oavsett vad som händer, att jag älskar henne även om jag inte är fysiskt närvarande och att hon ska komma ihåg att det alltid är för tidigt att ge upp. Jag hade talat om för henne att vi är så mycket bättre än de där slagen hon märker oss med och att vi har rätt till ett liv utan rädsla.