Jag tvivlar på att jag verkligen förstått att mormor är borta. Någonstans känner jag på mig att jag tror att hon ska finnas kvar därute den dag jag bestämmer mig för att göra mig synlig. Visserligen kan jag säga till mig själv att hon faktiskt inte finns längre, att hon är borta och att det är fysiskt omöjligt för mig att någonsin träffa henne igen. Men ändå. På något sätt slutar man aldrig hoppas. Jag skulle så gärna vilja förklara för henne varför jag bestämde mig för att gå upp i rök och bara försvinna från en dag till en annan. Inte för att det förlåter mitt handlande på något sätt utan mer för att jag vill att alla korten ska ligga på bordet.
Idag kan jag känna att min släkt dömer mig på förhand, att de inte ens lyssnar på vad jag har att berätta förrän de vänder mig ryggen och bestämmer sig för att inte ha någonting med mig att göra. Jag kan förstå men inte acceptera deras bemötande.
Så länge de är i livet lever hoppet vidare. Jag lever med tron om att jag har en chans, en liten möjlighet att träffa dem igen och ta igen alla år vi har varit ifrån varandra. Men samtidigt finns tankarna på att åren kan gå och att de är borta den dagen jag orädd äntligen kan kliva ut ur skuggorna och säga "här är jag".

Det har snart gått 3 år sedan jag lämnade livet därhemma. 3 omvälvande, långa och stundtals riktigt tunga år som jag trots de tusentals gånger jag velat ge upp aldrig vill ha ogjorda. Jag har lärt mig otroligt mycket om mig själv, mött fantastiska människor och lärt mig att leva. På riktigt.