Ibland gör det så fruktansvärt ont någonstans i kroppen att jag inte vet var jag ska göra av mig själv.
Ibland gör det så ont att jag är helt hundra på att saknaden förintar allt som kommer i dess väg.
Ibland vill jag lägga mig ner och skrika bara för att det känns som att det är det enda som hjälper.
Ibland vill jag stirra i timmar på bilderna av mina systrar bara för att ha dem nära.
Ibland säger jag till mig själv att jag inte är någonting värd, bara för att mamma sa det till mig minst en gång om dagen i 19 år.
Ibland önskar jag att det räckte med att blunda för att glömma allt som hänt, att ögonlocken kunde radera allt som fastnat på näthinnan.
Ibland känns dagens 24 timmar som 100.

Idag är en sådan dag.