I den bästa av världar skulle jag aldrig känna ett behov av att gömma mig. Jag skulle kunna åka vart jag ville i vårt avlånga land och aldrig behöva vara rädd för att möta en människa som vill mig så illa att jag inte blir förvånad om hon en dag knackar på min dörr med en kniv i handen.
I den bästa av världar skulle jag ha mina syskon vid min sida, hålla om dem varje dag och säga att jag älskar dem tills de är så övertygade att de aldrig kommer behöva fråga sig själva om det verkligen är sant.
I den bästa av världar skulle ett mörkt förflutet kunna få en ljusare nyans, blåmärken skulle kunna suddas ut och de djupa såren sys ihop utan att lämna några ärr. Jag skulle kunna le för att jag vill och inte för att jag kan, glömma allt som hänt genom att knäppa med fingrarna och sova gott om natten.
I den bästa av världar dödar varken saknad, skuld eller skam och livet handlar om så mycket mer än att bara existera.

Första gången psykologen nämnde vad hon ville insåg jag att det var länge sedan jag levde på riktigt. " Jag vill inte att du ska existera", sa hon och jag trodde för en sekund att hon ville se mig död.
"Jag vill att du ska leva"
Och det är precis det jag försöker göra. Mest av allt för mina systrars skull, mina två små stjärnor i den mörka natten.