"Vad gjorde hon för någonting då?"
Orden ligger på tungan, svaret försöker leta sig över läpparna. Jag smakar på ordet, känner hur sant allting kommer bli om jag säger det högt. Jag sväljer orden, högt och tydligt sväljer jag sanningen och säger så mycket som jag klarar av att leva med.
"Hon knuffade mig!"
Polisen lägger huvudet på sned.
"Hon knuffade dig alltså?"
Jag försöker desperat ta mig ur situationen jag försatt mig i, värjer mig för den där menande blicken från andra sidan bordet.
"Ja, hon puttade mig!"
Hon visar med hela sitt kroppspråk att hon tror på mig, säger att det är okej att berätta och att det som hänt aldrig kommer hända igen.
Hon säger att det var fel och jag skakar på huvudet, gång på gång.
"Mamma sa att det var rätt. Hon sa att jag aldrig fick nog och att jag var dum i huvudet".
"När sa hon det?"
Jag biter mig i läppen innan jag svarar, hårt och länge. Som för att säga till mig själv att jag egentligen gör fel.
"Varje dag"
Polisen antecknar någonting i sitt block och jag möter hennes blick.
"Sa hon något mer till dig varje dag?"
"Ja, men hon menade det inte"
"Kom hon och bad om ursäkt efteråt?"
Sekunderna går. Jag väger fördelar mot nackdelar.
Jag sväljer och hoppas att sanningen ska följa med.
"Nej, hon bad inte om ursäkt"