Smärtsam insikt.
Idag vaknade jag väl medveten om att livet har sin gång. Livet rullar på även om det många gånger kan kännas stillastående och tungt. Dagar startar och slutar oavsett om du blir liggandes i sängen en hel dag och även om du inte vill att dagen ska finnas i kalendern. Till slut har dagarna blivit veckor, veckor som till en början kan räknas på händernas tio fingrar. Såsmåningom räcker varken fötter eller händer till, veckor blir månader och månader blir till halvår. En vacker dag står du där och inser att det har gått tre år och du frågar dig hur det är möjligt.
I samma sekund som jag insåg att det snart har gått tre år insåg jag att jag och mina systrar inte har någonting gemensamt. Vi har varit ifrån varandra så länge att vi lever vitt skilda liv. Jag är inte en del av deras vardag och de är inte en del av min, samtidigt som jag önskar att jag hade dem vid min sida dygnet runt. Men det är bara drömmar. Drömmar som jag visserligen vill ska slå in men som, när jag kritiskt granskar dem, är smärtsamt orealistiska och utan logik.
Det var bilden av en flicka med det bruna håret uppsatt i en knut som fick mig att öppna ögonen och möta den tuffa verkligheten. De tidigare så lyckliga ögonen gick att känna igen men saknade den där genuina glädjen som alltid varit syster liten personifierad. Skrattgroparna satt där de alltid suttit men gjorde sig mycket bättre tillsammans med leendet hon alltid bar.
Jag sa till mig själv att jag inte känner igen henne. Min syster.
Hon är en annan än den hon var och det gör otroligt ont att inse.
Jag har klamrat mig fast vid bilderna från när vi var små, vägrat släppa minnesbilderna från dagarna innan jag rymde. Jag har sovit och sovit flera dagar i rad för att vara dem nära när saknaden varit för stark, gråtit om jag har vaknat mitt i en dröm och inte kunnat finna den igen och tappat tron till livet när jag trott att jag glömt hur deras röster lät.
Jag har längtat efter ett par syskon som inte finns kvar, efter en relation som inte existerat på tre år. Jag har överlevt i tron om att vi har haft en chans och kämpat för deras skull. Jag valde livet för deras skull.
Det känns som att vakna upp ur en dröm och inse att det man har levt för i 3 år inte finns på riktigt.
Aj.
I samma sekund som jag insåg att det snart har gått tre år insåg jag att jag och mina systrar inte har någonting gemensamt. Vi har varit ifrån varandra så länge att vi lever vitt skilda liv. Jag är inte en del av deras vardag och de är inte en del av min, samtidigt som jag önskar att jag hade dem vid min sida dygnet runt. Men det är bara drömmar. Drömmar som jag visserligen vill ska slå in men som, när jag kritiskt granskar dem, är smärtsamt orealistiska och utan logik.
Det var bilden av en flicka med det bruna håret uppsatt i en knut som fick mig att öppna ögonen och möta den tuffa verkligheten. De tidigare så lyckliga ögonen gick att känna igen men saknade den där genuina glädjen som alltid varit syster liten personifierad. Skrattgroparna satt där de alltid suttit men gjorde sig mycket bättre tillsammans med leendet hon alltid bar.
Jag sa till mig själv att jag inte känner igen henne. Min syster.
Hon är en annan än den hon var och det gör otroligt ont att inse.
Jag har klamrat mig fast vid bilderna från när vi var små, vägrat släppa minnesbilderna från dagarna innan jag rymde. Jag har sovit och sovit flera dagar i rad för att vara dem nära när saknaden varit för stark, gråtit om jag har vaknat mitt i en dröm och inte kunnat finna den igen och tappat tron till livet när jag trott att jag glömt hur deras röster lät.
Jag har längtat efter ett par syskon som inte finns kvar, efter en relation som inte existerat på tre år. Jag har överlevt i tron om att vi har haft en chans och kämpat för deras skull. Jag valde livet för deras skull.
Det känns som att vakna upp ur en dröm och inse att det man har levt för i 3 år inte finns på riktigt.
Aj.
Kommentarer
Trackback
