Idag är det sjutton dagar kvar till hovrättsförhandlingarna. Långt bort fast samtidigt närmare än någonsin(vilket inte är så konstigt). Jag kan inte säga att jag vet hur det känns eller hur det kommer att kännas när dag efter dag försvinner och de två siffrorna blir en, trots att jag varit med om den här väntan en gång tidigare.
På ett sätt känns det annorlunda dels för att jag varit med om det en gång tidigare och faktiskt överlevde trots att jag stundtals tvivlade, dels för att jag redan fått domen en gång och är övertygad om att utgången kommer bli densamma.
Jag skulle bli förvånad om hon blev fälld, även om det såklart skulle kännas otroligt skönt om hon faktiskt inte lyckas komma segrande ur den här striden också. För det är ju så det brukar se ut; Hon lyckas vinna varenda match, oavsett vad hon har gjort.

De sjutton dagarna kommer krypa fram, jag kommer säkert klättra på väggarna och önska att jag kunde snabbspola. Men till syvende och sist är det bra att det inte går för fort. Efter rättegången och domen börjar livet utan nedräkningar till rättegångar. Frågan är bara hur man lever det och om jag är redo att övermannas av den känsla av tomhet som säkert kommer infinna sig när jag inser att det inte finns någon rättegång kvar.
Ja, jag antar att det bara är att vänta och se.