Mamma kommer inte skjuta mig med en hagelbössa. Så långt är jag iallafall med. Hon kommer troligtvis varken hänga mig eller hälla bensin över mig för att sedan tända på. Men jag kan inte hjälpa att jag vaknar med hjärtat i halsgropen när jag drömt att mamma placerar en snara runt min hals när jag sover och att det sista jag hör i livet är hennes skratt när hon vet att hon har vunnit.
Jag kan inte bara skaka av mig känslan och gå vidare. Det funkar inte så.
Visst, drömmar är drömmar men samtidigt ser de ut som de gör av en anledning. Jag klarar drömmar när jag springer i all oändlighet, när jag blir slagen och hånad, dränkt och knivhuggen. Men att bli hängd, skjuten och uppeldad är något nytt. Något som jag egentligen borde slå bort som orealistiska och helt absurda mardrömmar. Men jag kan inte.
Kanske för att jag vill vara beredd och ändå känna att jag visste att det kunde hända om det händer. Kanske för att jag vet att hon kommer gå långt över gränsen om hon väl tagit sig över den.