Hovrättsförhandlingarna är över, domen kommer om några veckor och egentligen finns det ingenting jag kan göra mer än att vänta.
Men just väntan är mer än vad jag klarar av.
Jag vill helst bara veta, nu direkt. Ta in det, hantera det och lägga det bakom mig. Allt detta vill jag gärna göra under en och samma dag, gärna under en och samma minut.

Idag har smärtan ingen övre gräns, den är allt annat än förutsägbar och jag förbannar mig själv för att jag aldrig kan vara beredd. Om det sedan går att vara beredd eller inte är en annan sak.