Den stickande, rena doften av rengöringsmedel söker sig in i näsan. Jag nyser och fortsätter småirriterad torka golvet. Den rosaröda trasan sveper över plastmattan och jag konstaterar nöjt att det ger resultat.
Jag ställer mig upp, låter blicken svepa över golvet och beslutar mig för att det inte kan bli så mycket bättre. Den rosaröda trasan slängs i handfatet och jag går med bestämda steg ut ur badrummet.
När jag återvänder någon timme senare väcker den rosaröda färgen mot handfatets vita yta minnen. Kalla kårar letar sig upp längs ryggraden, blodet fryser till is och jag får påminna mig själv om att andas. Jag går rond efter rond mot obehagliga minnen, slåss för att jag inte ska fastna i greppet jag inte kan ta mig ur.
Lägenhetens 30 kvm känns mer som 10, den rosaröda färgen sitter fastklistrad på näthinnan och mammas röst ekar i mina öron.
"Rent och fint", säger rösten som får tänderna att skallra, " Det måste vara rent och fint".
Minnesbilder som jag helst skulle kasta i papperskorgen fladdrar förbi, trasans knottriga yta tänder eldar som inte går att släcka.
I huvudet ser jag hur jag biter ihop för att visa att det inte känns, för att kunna säga till mig själv att jag klarar allt och i förhoppning om att jag någon gång kommer få beröm för att jag är så duktig. Jag ser mina egna sorgsna ögon längtande blicka mot badrumsfönstret och påminns plötsligt om att min högsta önskan i den åldern var att, som jag själv uttryckte det, "leva på andra sidan den där rutan".
Jag ler och önskar att jag kunde hoppa in i minnet och berätta för mig själv att jag 10 år senare kommer se min högsta önskan gå i uppfyllelse.