Och så var hon där igen med ditt smittande leende och de bruna lockarna. Älskade syster liten.

Att jag överlever den känslomässiga stormen är ett under. Jag borde ha drunknat i tårar för länge sedan, dött i sviterna av ett brustet hjärta. För hur många gånger kan ett hjärta gå i bitar? Kan ett liv falla till golv gång på gång utan att gå i kras? Hur stort kan tomrummet i min kropp växa sig?

För varje gång jag ser en bild, drömmer drömmar eller saknar känns det som att en del av mig lossnar och faller till marken. Bitarna pusslas ihop och sätts omsorgsfullt på plats igen. Kantstötta men fortfarande levnadsdugliga. 

Hur länge kommer de att hålla? Kommer 1000-bitars pusslet en dag att bli en omöjlig uppgift?

 

Jag kan inte förklara hur det känns att sakna, kan inte säga vad som egentligen gör mest ont. Är det att jag inte hann ta farväl? Att jag inte minns deras röster eller deras skratt? Att bilderna av dem blir suddigare för varje dag som går? Handlar smärtan helt enkelt om att jag har börjat inse att jag är påväg att förlora dem föralltid?