Det blir allt mörkare om kvällarna. Ljuset har börjat ge efter och kommer snart erkänna sig besegrad av sensommaren. Vinande vindar och ledtrådar om den annalkande höstens ankomst.

 

För några år sedan innebär kvällarna något annat än vad de gör idag. Då var de en kamp på liv och död och varje ny dag var en dag mer än vad jag räknat med. Att planera någonting dagar i förväg var omöjligt. Jag visste ju inte om jag skulle vara i livet förrän samma morgon och först minuterna före en aktivitet kunde jag glädjas åt att få uppleva den.

Idag sitter jag här med den värmande tekoppen i handen och blickar ut över den lugna gatan. Över parken och de färgglada lägenhetshusen. Och jag ler. För att jag lever och kan sitta ner vid fönstret i mitt eget hem. Något jag aldrig trodde att jag skulle få göra i mitt eget hem. Det har tagit tid och kraft att lära sig att släppa kontrollen, sluta lyssna efter steg och leta efter potentiella gömställen. Men det har varit värt det.