Pulsen stiger, värmen sprider sig genom kroppen och jag drar instinktivt händerna mot dragkedjan. Luft. Kroppen skriker efter svalka och jag drar snabbt av mig den tjocka träningsjackan. Jag rättar till toppens axelband och ryser till när källarlokalens kylslagna luft slår mot min hud.
Det börjar med ett, sedan ett till och snart har halva lokalen vänt sina ansikten mot mig. Jag möter försiktigt deras blickar, osäker på om jag ska le eller inte.
Tusentals och åter tusentals tankar far genom huvudet, i fullständig oordning och utan någon logik. Jag följer deras blickar och upptäcker att de uppmärksammat mina blåfärgade axlar.
"Säg att det var ditt eget fel. Att du sprang in i en dörr, att du måste ha slagit dig någonstans!"
Jag öppnar munnen för att försvara mig, för att försäkra dem om att det är jag och ingen annan som är orsaken till att de finns. Men jag hejdar mig när jag inser att jag faktiskt inte har något behov av avdankade förklaringar och försvar. Det finns inga hemligheter att hålla bakom lås och bom, inga tabun, inga ord som måste förbli osagda.
Jag lyfter blicken och ler, rycker på axlarna och vänder blicken mot träningspassets ledare.
Hade det varit för tre år sedan hade jag för det första aldrig tagit av mig jackan. Bara det är en seger i sig. Att jag dessutom inte släppte försvaret och förklaringarna över läpparna, trots att det var nära, är ett steg närmare att bli av med dem helt och hållet. Just nu dyker de upp när de vill, utan förvarning och för att sätta krokben för mig. De gör det bra och får mig att inse att tre år kan försvinna i en handvändning. Ibland betyder tiden ingenting.