Jag har börjat bläddra i högen av papper, läst anmälningar, utlåtanden och dagboksanteckningar från ett förflutet jag gärna skulle glömma. Jag minns psykologer, läkare, kuratorer och personal på BUP, skolan och diverse sjukhus och vårdcentral. Jag minns och tackar dem som kämpat för mig.
En av alla anmälningar jag läst är skriven av en psykolog jag träffade för snart 6 år sedan. Hon är en av alla dem jag aldrig kommer glömma och en av dem som verkligen kämpade för att ge mig vad hon kallade ett liv. Tillsammans med en läkare på ett sjukhus i mellersta Sverige skrev hon en anmälan som jag aldrig tidigare läst själv. Och den gör ont. Fruktansvärt ont. Egentligen bara av en enda anledning; Hur kan man inte göra något om man får in en sådan anmälan?
I anmälan står det att hon tillsammans med läkaren bedömer att det finns en allvarig fara för mitt mående som om inget görs riskerar att förvärras avsevärt och med betydande men.  Vidare skriver de att "flickan omgående behöver akut skydd från de trauman hon upplevt i sin hemmiljö och ett tryggt boende som i framtiden kan främja hennes psykiska och fysiska utveckling vidare".

Jag kokar och den här gången tänker jag inte lägga locket på.