Det finns ingenting, absolut ingenting som biter på saknaden när den är som allra värst. När den äter upp mig inifrån, greppar mina lungor och håller fast mina vilt fäktande armar har jag inte en chans. Jag låter mig ätas upp, låter luften välla ut över läpparna och slutar kämpa. Stänger av.
Slutar kämpa för livet, för allt jag en gång trodde på. För drömmen om att en gång få allt jag saknar tillbaka och  därmed slippa hålla mina syskon vid liv genom drömmar och minnesbilder.