Idag skiner jag ikapp med solen, iallafall i jämförelse med senaste veckans mörker. Nu är det slut på mungipor som låter sig påverkas av tyngdkraft och dystra tankar. Jag ska klara av att umgås med saknaden utan att gå sönder, jag ska låta den ta plats och göra ont. Men jag tänker inte låta den påverka mig till den grad att jag ger upp. Den ska aldrig få göra så ont att jag kommer till den punkt att jag åker hem. Saknaden får aldrig göra så ont att jag vill få bort den till vilket pris som helst. I längden är det inte värt det.

Det har snart gått tre år sedan jag såg mina syskon för sista gången och bara tanken på dem ger fortfarande upphov till en smärta som får läkarnas tiogradiga smärtskala att blekna.
Jag vet inte om den någonsin kommer försvinna, den där hjärtskärande viljan efter att bara ha dem nära en sista gång. Idag kan jag trösta mig med att jag fortfarande ser dem när jag blundar, att jag även om jag inte alltid minns deras röster när jag är vaken kan höra dem i mina drömmar och att jag om jag tror och vill tillräckligt mycket kan lura mig själv att jag aldrig har varit utan dem.
Allt har dock sitt pris och att öppna ögonen och möta verkligheten gör många gånger ont. Men det är en annan typ av smärta än den fysiskt orsakade smärta jag kände när jag slog upp ögonen hemma, allt som oftast på golvet och lika lättad som trött på att jag inte försvunnit i mörkret. Oavsett hur ont det än gör är den ena smärtan många gånger bättre än den andra och jag skulle aldrig byta den mot alla de tusentals märken som smyckat min kropp. Inte en chans.
Det gäller bara att komma ihåg det när jag ligger på botten och förgäves försöker plocka fram minnesbild efter minnesbild när livet förlorat sin betydelse och längtan efter att få hålla deras händer är starkare än viljan att leva livet jag lever idag.