Bild från Arla.se

3 av 10 gånger kommer jag hem med en tom plastpåse, 2 av 10 gånger vandrar jag hemåt med en påse frukt i handen och 5 av 10 gånger kommer jag hem med en halvt avbockad lista. Besöken i matbutiken är alltid välplanerade, handlingslistan genomtänkt och omsorgsfullt författad på en färgglad liten pappersbit. Men det går alltid fel. Det är som att jag förlorar fotfästet i samma sekund som jag greppar korgen. Tumlar runt i tomma intet och återfår kontrollen vid kassan, med eller utan varor i korgen. Till och med framför mjölken tvekar jag, osäker på vilken färg som gör minst skada.
Jo, ni läste rätt. Färgen på mjölkpaketet är en detalj som för bara några år sedan kunde avgöra om jag på kvällen behövde en eller två händer för att räkna antalet blåmärken. Och jag får fortfarande ångest och hinner-jag-gömma-mig-under-frysdisken-panik när jag står framför mejerihyllan och desperat försöker ta ett beslut. Det är inte konstigt att jag kommer ut från matbutiken med andan i halsen, knäsvag och med en känsla som säger att jag aldrig borde ge mig in där igen. Men tillbaka måste jag ju, vecka efter vecka eller dag efter dag om jag inte lyckas få med mig mer än en vara åt gången.