Det är tur att jag lärt mig att det mesta kan limmas ihop och att tusentals spillror kan bli något helt igen. Annars hade jag förmodligen gett upp. Att gång på gång känna hur hoppet försvinner utom räckhåll, kasta sig efter den där gnuttan av kämparglöd och se den falla över kanten tömmer mig på energi och jag går sönder varje gång. Men alla går vi sönder ibland. Och jag lever i tron om att det mesta går att laga.
Reservdelar finns det gott om.

De senaste dagarna har jag försökt hålla ihop mig själv och jag skulle säga att jag är någorlunda intakt. Mycket tack vare mina fina vänner. Utan dem hade jag inte varit mycket och förmodligen inte lika hel.