Jag får hela tiden påminna mig själv om att vara realistisk, både när det gäller min mamma och den övriga familjen. Det är en svår balansgång mellan fantasi och verklighet, mellan önskan och realitet.
Om jag får besöksförbud mot mamma innebär det att jag minskar chanserna att vi ska kunna bli mor och dotter igen en dag? Men samtidigt: Kommer jag inte ångra mig den dagen hon gör realitet av orden " Jag ska hämnas, du ska få tillbaka för allt du har gjort. Du ska få tillbaka en dag, vänta bara"?
Jag kan önska, drömma, hoppas, vilja och tro hur mycket jag vill. Jag kan däremot aldrig veta vad som rör sig i hennes huvud. Om hon om fem år skulle ta kontakt med mig och säga att hon ändrat sig och vill möta mig för att ta upp kontakten igen skulle jag förmodligen åka dit för att önskan om att ha en mamma är så stark. Men vad säger att hon inte tar ut sin hämnd där och då?
Om jag får igenom ett besöksförbud innebär det att jag kommer ytterliggare några steg bort från mina syskon? Innebär det att barriären som redan finns mellan oss blir ännu svårare att ta sig igenom? Innebär ett besöksförbud dödsstöten för inte bara drömmen om en mamma, utan även för att en dag återse den övriga familjen och släkten?
Samtidigt som jag aldrig vill tillbaka till det som var och försöker skydda mig själv från att hamna där igen är drömmen och hoppet om en familj så starka att jag inte vill minska sannolikheten ännu mer. Det är ju hoppet jag lever på.
Vad gör jag om det försvinner?