Igår stod jag och väntade på bussen, som vilken vanlig torsdagkväll som helst. 1:an skulle komma om ett par minuter och jag svarade på ett av alla sms jag inte hunnit svara på under dagen.
Två kvinnor kom fram till mig och frågade om buss 1 gick till adressen de skulle till. Det visade sig att de skulle med samma buss som mig och att de skulle gå av några hållplatser efter den jag skulle av på. Jag sa till dem att de kunde sätta sig nära mig ifall de ville det så att jag kunde beskriva vart de skulle.
Plötsligt dök frågan om vart jag kom ifrån upp, som en blixt från en klarblå himmel. Jag svarade snabbt, ärligt och lite oengagerat. Ryckte lite på axlarna som för att säga att "jaja, kan vi inte prata om vädret istället?"
Istället för att byta ämne svarade den ena kvinnan glatt: "Åh, men hon är ju också därifrån!"
Illa kvickt vände jag mig om och studerade den andra kvinnan som höll på att knappa in en smsbiljett till bussen. Jag studerade hennes ansikte, funderade på om jag sett henne tidigare, räknade på hur stor sannolikheten var att hon skulle känna någon av övriga fyra i min familj.
Hon vände sig mot mig och började fråga om vart i staden jag kom ifrån och när jag sa stadsdelens namn hajade hon till. 
"Jasså?" frågade hon och tittade med vaksamma ögon på mig. 
Jag slog ner blicken och frågade vad som gjorde att de var i staden jag bor i nu.
" Vi är på utbildning. Vi är socionomer som ska bli psykoterapeuter" svarade den ena kvinnan.
Kvinnan från staden där min familj bor jobbar alltså på stadens socialtjänst, en plats jag har besökt otaliga gånger. Turligt nog verkade hon inte känna igen mig och turligt nog sa jag inga namn på vare sig mig själv, föräldrar eller syskon. 
Situationen fick mig att inse att jag egentligen inte är säker någonstans. Vemsomhelst kan faktiskt vara på resa genom Sverige och dyka upp när man minst anar det. Men jag ska inte börja blir nojig nu, det finns ingen anledningen att vara nervös. Kommer de så kommer de helt enkelt. Den dagen den sorgen. Det känns dock som att jag har lärt mig att möjligheten faktiskt finns och att jag inte borde bli förvånad om jag stöter på dem en dag utan att de faktiskt har för avsikt att hitta mig.