Om det är något jag har lärt mig under de senaste årens regelbundna samtal med myndighetsmänniskor är det att vad som en gång varit trasigt alltid kan bli det igen. Det är lätt att tro att man kan laga något och att det förblir helt. Samma sak gäller mitt omsorgsfullt ihoplimmade hjärta. Många timmar har jag kämpat för att få det så helt som möjligt bara för att se det gå i bitar några dagar senare. Men jag accepterar och lär mig att jag måste plocka upp bitarna med jämna mellanrum och att det inom mig alltid kommer vara små luckor här och var.
Idag är en typisk "jag känner att mitt hjärta egentligen är i kras" dag. Kalla det överkörd, mentalt mörbultad, tom, utpumpad eller avslagen. Jag känner mig som alla dessa ord gånger två och det bara efter knappt en trekvart med polisen. Men så fort jag måste tänka, berätta och samtidigt känna efter och förklara kommer allt tillbaka. När jag måste konfrontera det förflutna är jag fortfarande för dåligt utrustad.
Det får bli ett mål framöver; att berätta och förklara utan att för den delen förstöra mig själv. Att berätta om det har ju aldrig varit ett problem, men när jag måste känna efter samtidigt och blir ombedd att minnas detaljer blir det genast värre.
Nej nu blir det nya tag, ännu ett berg ska bestigas och jag vill inte ligga på latsidan!