Om jag skulle minnas allt; alla årsdagar till alla slag, alla rymningsförsök, alla elaka ord, alla gånger jag trodde jag inte trodde jag skulle överleva, alla gånger jag gömde mig, alla turer på sjukhus, träffar med polisen, advokaten och kvinnojouren skulle jag förmodligen bli galen.
Hösten, liksom våren innebär kaos i hjärnan, mycket dagar som jag helst skulle snabbspola förbi och en hel del dagar jag bara vill lägga mig ner och skrika. Och såklart den värsta sortens dagar: De som påminner mig om mina syskon. Då vill jag helst vara ensam, drömma mig bort till då jag hade dem nära och leka med tanken att jag har dem kvar.
Idag är inte en sådan dag, inte imorgon heller. Lyckligtvis befinner sig årsdagarna en bit bort.
Nästa blir 2-årsdagen för polisanmälan i slutet av september, men det är en dag som tvärtemot andra årsdagar symboliserar någonting bra.
Tänk vad fort åren gått, vad långt jag har kommit och att jag faktiskt klarat mig. Det trodde jag inte och jag har otroligt många att tacka för att jag sitter här vid köksbordet med datorn framför mig och skriver detta idag :)