Igår fick jag flera mail med bilder från en av mina närmaste vänner. Det var en speciell känsla, lika underbar som förgörande, att bläddra bland dem och se bilder jag inte sett på flera år. Speciellt en bild, där jag håller om min yngsta syster, tog andan ur mig. Jag kunde/kan inte sluta titta på den.
När jag studerande den och såg mina armar omfamna henne slog det mig att jag inte kommer ihåg hur det kändes att hålla om henne, att känna hennes lockar mot min kind och hur det var att ha henne så nära. Inte ens när jag tittar på kortet lyckas jag frammana känslan. Det känns, om ni ursäktar språket, förjävligt. Hur mycket jag än försöker lyckas jag inte komma ihåg hur det kändes. Men jag har en bild iallafall, äntligen har jag en bild på oss två tillsammans. Det gör mig lycklig, varm och ger mig tillbaka tron på att jag kanske lär mig att bära saknaden efter mina syskon.
På bilden, till skillnad från många andra bilder jag sett på henne, är ögonen levande. De sprudlar av glädje och ler mot mig. Det gör mitt hjärta lite större och de avtrubbade känslorna starkare. Hon är så närvarande att jag tror att jag ska känna hennes hud mot mina fingertoppar när jag stryker med fingrarna över bilden på dataskärmen. Att jag blir besviken när jag inte känner hennes hud mot mina fingrar säger ju någonting om vilken sorts saknad jag känner. Den är defintivt inte logisk, något manipulativ, spelar mig gärna många spratt för att kunna håna mig när jag går i fällan och sist men inte minst äter den upp mig, sakta med säkert inifrån och ut.