När jag skulle gå ut en sväng tidigare slog det mig att jag ständigt går runt med en klump i halsen, hela tiden påväg att brisera. Det är som att min kropp väntar på en nära förestående katastrof, som om den väntar på att jag ska trycka "on" och att den ska klara av att hantera helvetet igen.
Den där onda klumpen i halsen fick mig att fundera på vad jag "fått" av de nitton år som jag tillbringade hemma. Har mamma gett mig något annat än en livslång saknad efter en familj, känslan av förnedring som inte går att tvätta bort, skvätträdsla, mardrömmar, synliga och osynliga ärr, minnesbilder som aldrig kommer försvinna, fysiska märken som inte bleknar med åren, skulden för den bästa människan på jordens död, ord som sticker i hjärtat, vad som verkar vara permanenta skador på ögonen, känslan av att aldrig räcka till, rädslan för att bli hittad, behovet av att alltid ha ett gömställe inom räckhåll, misstro och tre a4-sidor med lagar som jag aldrig helt kommer klara av att sudda ut från min mentala rabbla-upp-för-att-rädda-ditt-liv-lista?  

Men samtidigt: Utan allt som har hänt och utan alla dem som stöttat mig på vägen - Vem hade jag varit idag?
Jag är så tacksam för livet, för alla fina människor runt omkring mig och för att jag ser en framtid. Det är ren och skär lycka.