2555 dagar, 61320 timmar eller 3679200 minuter. Oavsett hur jag vrider och vänder på siffrorna talar de sitt tydliga språk. Min morfar har varit borta länge, alldeles alldeles för länge. Jag trodde inte att jag skulle överleva honom, än mindre överleva natten han gick bort.
Trots att åren har gått, dagar har lagts till dagar och minnen har bleknat så är det som hände den natten något som är otroligt tungt att bära. Idag kan jag förstå att det inte var mitt fel att han dog, trots alla de gånger mamma sa det till mig. Jag har däremot svårt att acceptera att mamma sa det till mig, att hon ens kunde anklaga mig för en sådan sak.
I det här inlägget vill jag dela med mig om de sista dagarna i min morfars liv och natten han gick bort. Dels för min egen bearbetnings skull, dels för alla där ute som vill läsa om de sista dagarna i en fantastisk människas liv.



För exakt 7 år sedan, den 5:e september 2004 träffade jag min morfar för sista gången. Han stod på trappan till sommarstugan i sin rutiga flanellskjorta, luktade aftershave och höll sina starka armar om mig. Helgen hade tillbringats på sjön, som så många gånger tidigare, och vi hade haft en av de där underbara sensommarhelgerna tillsammans med morfar och mormor. Det var dem som höll mig uppe, som var min paus från helvetet och som fick alla slag och ord att kännas lite lättare att bära. När han höll sina armar om mig höll han bokstavligt talat kvar mig i livet.
Jag minns att jag vände mig om påväg till bilen, som om jag visste att jag skulle behöva spara bilden av honom ordentligt, och vinkade till honom. Han log mot mig och vinkade efter bilen tills han försvann utom synhåll.
Jag hade varit förkyld den där sista gången, näsan hade runnit och jag hade hostat några gånger natten mellan lördag och söndag.

Jag hade precis kommit hem från skolan på måndagen när dörren slås igen på övervåningen. Innan jag hinner springa och gömma mig för vad jag tror är en ursinnig mamma, får jag syn på min yngsta syster.
Hon går sakta nedför trappan med rödgråtna ögon.
"Vet du vad du har gjort?" säger hon.
Jag tvekar, bitar mig i läppen och möter hennes trasiga blick.
När hon öppnar munnen igen vet jag inte att det som ska komma över hennes läppar är oändligt många gånger värre än alla skällsord jag fått höra i mitt liv.
"Morfar kan inte andas längre och det är ditt fel" säger hon innan hon abrupt vänder sig om och går tillbaka uppför trappan.
Jag minns känslan, jag minns att jag trodde att jag skulle dö där i den blårandiga soffan i källaren bara för att det gjorde så ont i bröstet. Jag satte handen för munnen och sprang, sprang uppför de hala trappstegen och upp till mitt rum. I jakt på kortet på morfar slog jag ner allt som stod på byrån. Men det spelade ingen roll, så länge allt förutom mitt hjärta och morfars liv gick i kras, så fick det gå sönder.
Den kvällen kom mamma upp på mitt rum.
"Hoppas morfar ser vad du har gjort så att du får lida!" sa hon när hon stack in huvudet genom dörren.
Dagarna som följde åkte mina föräldrar och syskon upp till sjukhuset för att vara vid min morfars sida. Jag åkte aldrig dit av anledningen att jag inte ville se vad jag hade gjort. Trots att mormor ringde och sa att morfar frågade efter mig och ville att jag satt vid hans sida åkte jag aldrig dit. Jag vägrade se människan jag älskade mest av allt i ögonen och veta vad jag hade gjort.
Den 8:e september blev morfar sämre och sämre. Men istället för att be mig komma upp till sjukhuset ringde mormor och sa åt mina föräldrar att morfar ville att de skulle skjutsa mig till en fotbollsmatch som gick av stapeln i staden vi bodde i. Ett av lagen som spelade var mitt favoritlag och något jag och morfar pratat mycket om.
Jag blev avsläppt utanför arenan och såg de 90 minuterna med ett leende på läpparna. Den dagen, den 8:e september, på vägen hem från arenan sa jag att det var den bästa kvällen i mitt liv.
Bara några timmar senare gick morfar bort.
Klockan 01.15 vaknade jag av att pappa knackade på min dörr och sa att vi var tvugna att åka upp till sjukhuset. Vi åkte upp under tystnad och gick med flera meters mellanrum genom de folktomma korridorerna.
I ett väntrum på 10:e våningen mötte vi mormor. När hon sträckte sina armar mot mig sjönk jag ihop på golvet i korridoren och grät. Jag lät mina syskon gå fram till henne, såg dem hålla om henne och hur hon kysste dem på kinderna. Själv förflyttade jag mig bortåt i korridoren, till ett mörkt hörn där jag kunde vara så osynlig som möjligt.
Jag kommer ihåg att jag var så arg på mig själv, för att jag kunnat ta livet av morfar och tagit morfar ifrån mormor.
"Förlåt mormor, förlåtförlåtförlåt" viskade jag från den tomma korridorens mörkaste hörn.
Efter en stund kom en sköterska och hämtade mormor och mina syskon. Mina föräldrar satt en bit bort i väntrummet och följde efter när sköterskan gick mot rummet morfar legat i. Jag reste mig upp från golvet och gick en bit bakom dem.
Rummet vi kom in i var tyst och lugnt, några ljus var tända längs väggarna och vaggade vackert mot det halvdunkla rummets väggar. På en brits i mitten av rummet låg morfar, alldeles stilla och med ett ansikte fridfullare än något jag tidigare sett.
När mormor sträckte ut sin hand mot mig tog jag den. Jag lät henne dra mig intill sig och försökte inte komma undan när hon omfamnade mig. Hon tog med mig fram till morfar, strök med fingrarna över hans arm och sa till mig att han hade pratat om mig in i det sista.
" Jag hann precis ta honom i handen innan han slutade andas " sa hon och jag tänkte att det var tur att någon funnits där.
"Han älskade dig, han älskade dig så mycket. Han pratade om dig in i det sista" berättade hon och när jag kände de okontrollerade tårarna rinna nedför kinderna försökte jag ta mig loss och springa därifrån.
Jag kastade en sista blick på honom, på de slutna ögonen, på de bleka utslätade ansiktsdragen och fingrade lätt på hans kind. I mitt huvud sa jag förlåt ett tiotal gånger om och om igen innan jag slutligen gick ut därifrån.
När jag vände mig om i dörren såg jag min mormor ta av vigselringen från morfars finger och hänga den i kedjan hon alltid haft runt halsen. 
 
Utanför rummet tycktes korridoren evigt lång, luften var med ens tung och när jag sakta tog mig mot bilen kände jag mig åksjuk. Marken gungade och jag längtade efter en trygg famn att landa i.
I bilen hem satt vi tysta och stirrade ut genom rutorna. Staden började vakna till liv och om några timmar var det dags för skolan igen. När jag kom hem sprang jag upp till mitt rum och tog ner fotot på morfar från hyllan. Jag somnade med fotografiet av honom liggandes på magen och vaknade några minuter innan väckarklockan ringde. Jag gick till skolan som om ingenting hade hänt, som om inte mamma sagt åt mig att jag tagit morfars liv vid frukosten och klarade av att bära sorgen inom mig till kuratorn på skolan mötte mig och frågade " Kommer morfar och hämtar dig idag?"
Vet ni vad jag svarade?
" Nej, han dog inatt och det är mitt fel. "
I flera veckor fick jag höra att jag dödat honom och jag trodde på det. I flera månader klarade jag inte av att se min mormor i ögonen och gick då och då förbi morfars grav för att lämna brev där jag bad om förlåtelse.

Idag kan jag ångra att jag aldrig åkte upp till sjukhuset och fanns vid min morfars sida under de sista dagarna i hans liv. Samtidigt hoppas jag att han visste hur mycket jag älskade honom ändå. Någonstans där inom mig känner jag att han förstod, en känslan jag hade redan då och som jag fick bekräftad när kuratorn på skolan berättade att morfar kommit upp till skolan några veckor innan han gick bort för att berätta att han var orolig för vad mamma utsatte mig för.

Vila i frid morfar.