Ännu en sömnlös natt. Jag vet liksom inte riktigt vad jag ska göra längre, jag har inget försvar mot att använda när tankarna kommer.
Funderingarna inatt handlade om mamma, om hennes sjukdom och hur hjälplös jag känner mig inför att hjälpa. Jag vill hjälpa, det vill jag verkligen. Men hur hjälper man någon som inte vill ha hjälp?
Jag har vuxit upp med en mamma som har ätstörningar, jag har sett på vilka sätt de uttrycker sig varje dag och det är som att jag föväntas acceptera att ingen kan hjälpa henne. Hur ska jag kunna se någon må så dåligt under så lång tid och inte vilja hjälpa? Speciellt när det finns hjälp. 
Hon talar om för socialen och i rättssalen att hon har haft problemen i snart 40 år. Vad gör de? Jo, de nickar och säger att de uppfattat vad hon sagt. (Om de ens gör det vill säga)

När jag var yngre trodde jag att mamma drabbades av maginfluensa oftare än andra, närmare bestämt varje dag. Så småningom fick jag ihop ekvationen överdriven träning, upprepade kräkningar efter måltid och självsvält. Det gjorde att jag fick ett namn på vad som tagit min mamma. Jag gjorde "misstaget" att läsa på om det, för att lära mig hur det yttrar sig och påverkar personen ifråga. En mening som fastnade och fortfarande sitter fast är följande: " Obehandlad leder sjukdomen såsmåningom till döden ".
Hur ska man som barn hantera att ens mamma, för varje dag som går, kommer närmare och närmare döden? Det går inte. Jag har försökt att acceptera alla " vi kan inte göra något mot hennes vilja ", " hon måste själv be om hjälp ", " hon har levt med det så länge att det inte skadar längre" och den för tillfället använda förklaringen " hon har inte begått ett nog allvarligt brott för att bli påtvingad en psykiatrisk undersökning".
Vad förväntas jag göra efter en sådan mening? Ska jag svara " Tack för hjälpen ", le stort och tänka att de gör vad de kan? 

Någonstans går väl gränsen för när den egna personens vilja inte spelar någon roll? Eller?