För två år sedan trodde jag inte att jag hade mer än dagar kvar att leva. Jag blev intalad att jag aldrig skulle komma ut ur "hennes" hus, att jag inte hade en chans att komma undan och att hon aldrig skulle släppa mig med blicken. Och jag var säker på att hon hade rätt. Men under kvällen den 26:e maj 2009 växte sig en tanke allt starkare - jag skulle fly så fort hon inte hade ögonen på mig. Jag skulle ta mig ut helt enkelt. Egentligen så vet jag inte hur jag kom fram till det, van som jag var att bara tacka och ta emot. Det var sällan jag se emot mammas ord ens i tanken.
Jag minns hur beslutet kändes, jag kommer ihåg hur jag vände och vred mig i sängen den natten, hur tankarna snurrade och vägde fördelar mot nackdelar. Natten kändes oändligt lång och när väckerklockan ringde visste jag fortfarande inte vad jag skulle göra. Blev jag påkommen innebar det med största sannolikhet bestraffningar och egentligen så trodde jag inte att jag hade en chans, samtidigt som det var min enda chans. Jag minns att det kändes som att det var nu eller aldrig.

Jag har fortfarande svårt att förstå att den där kvällen var den sista kvällen hemma och att de inte har hittat mig. Visst, möjligheten att de hittar mig finns fortfarande men för varje dag som går så blir jag starkare och mer och mer säker på att det är det liv jag lever nu som jag vill leva.

Att jag sitter här idag, utan blåmärken och med ett leende på läpparna, det hade jag aldrig kunnat tro för två år sedan. Jag är tacksam för att det har gått så bra som det har gjort, även om saker och ting känns långt ifrån bra ibland.