När jag tänker tillbaka på när den här resan mot att lära sig leva började så inser jag hur mycket jag har lärt mig. Personen jag var för två år sedan är främmande för mig och jag tror att många av mina vänner skulle instämma om de fick frågan om så var fallet. 
Att jag överlevde de där 19 åren, tog mig därifrån, gjorde en polisanmälan, klarade av att stå emot impulsen att åka hem för att jag saknade mina syskon, klarade av att lyfta blicken från golvet, log på riktigt för första gången, slutade leta gömställen så fort jag kom in i ett rum, vann över reglerna mamma präntat in i mitt huvud, tog mig igenom rättegången och fortfarande känner mig någorlunda hel kan jag tacka de fantastiska människorna som jag har mött längs vägen för. Barndomsvänner, klasskamrater, sjukhuspersonal, psykologer, kvinnojouren med alla fina människor, polisen, advokater, mina "extra" familjer och människor som dykt upp lite här och där under åren är anledningen till att jag står här idag och även om jag ibland har mina dåliga dagar så är jag så otroligt tacksam för att de har gett mig möjligheten att leva.

Tack för att ni finns!