Vid den här tiden för två år sedan låg jag och tittade ut över staden från sjukhusets 17:e våning. Några timmar tidigare hade jag blivit skjutsat till akuten på grund av en överdos. Men hur jag mådde är inte det jag minns bäst, utan det som sitter kvar på näthinnan är när de tog av mig kläderna och studerade min kropp. Att jag lät dem göra det är ett mysterium för mig, annars var jag så himla noga med att täcka kroppen och blåmärken.
När de rullade upp tröjan så att blåmärkena på höfterna blev synliga minns jag att jag kollade upp på läkaren för att se hennes reaktion. Jag förväntade mig att hon skulle bli arg för att jag visade dem och inte täckte över dem tillräckligt bra. När den enda reaktionen jag fick var ett försiktigt leende slappnade jag av och lät henne fortsätta. Jag minns att hon vände och vred på mina armar, att hon la mig på sidan och studerade min rygg och mina höfter. Jag minns att hon sa att det var sista gången något gjort mig illa och att jag kunde vara trygg så länge hon var där. Och jag kände mig faktiskt trygg. I min egen lilla bubbla funderade jag över vad jag egentligen hade gjort den där dagen. Hade jag verkligen flytt? Var det sant?