Det var ingen som sa att det skulle vara lätt, och det har det verkligen inte varit heller. Däremot kunde jag inte tro att det skulle vara så svårt och göra så ont.
Samtidigt som jag kom från det onda så upptäckte jag hur mycket de betydde, mina syskon. Jag grämer mig fortfarande för att jag inte sa till dem att jag älskade dem varje dag, att jag inte ta ett farväl av dem och att jag inte utnyttjade tiden tillsammans med dem bättre. Om jag vetat om hur allt skulle sluta så hade jag sett till att utnyttja tiden till fullo och samlat på mig mängder av minnen tillsammans med dem som jag kunnat leva vidare på. Jag hade sett till att jag hade haft oändligt många bilder på dem så att jag nu hade haft bilder att stirra på när saknaden slår till. De få bilderna jag har har jag studerat in i minsta detalj. Jag hade filmat dem med mobilkameran och sparat filmerna på så många ställen att risken för att de skulle försvinna var minimal - bara för att vara säker på att jag alltid kommer minnas deras röster.
Idag är det omöjligt att komma ihåg hur deras röster låter, även om jag säkert skulle känna igen dem direkt om jag hörde de prata. Och trots att jag spelar upp minne på minne i huvudet så kan jag inte komma ihåg. Det gör så ont att jag inte bara har förlorat dem fysiskt utan snart också i minnet. Jag kämpar och håller hårt för att inte tappa taget om de minnen som finns kvar. Tappar jag dem så har jag tappat allt.