Så var dagen här, den där sjuhundratretionde dagen på rymmen och precis som för två år sedan så kunde jag inte sova inatt. Tankarna gick på högvarv och minnesbilder poppade upp här och var. Vad hade hänt om jag inte hade tagit mig iväg? Vad hade hänt om de hittat mig?
Jag minns hur handen skakade när jag gav konduktören biljetten och hur jag ägnade timmarna åt att stirra ut genom fönstret. Det var vackert väder, varmt och härligt sommarväder. Min packning bestod inte av så mycket annat än mig själv, mer än så behövde jag inte till en början. För möjligheten fanns ju att de skulle hitta mig inom några timmar. Väl på stationen där jag skulle vänta en timme på nästa tåg undrade jag vad jag höll på med egentligen. Hur tusan hade jag haft mage att sätta mig på tåget? Hur vågade jag utmana ödet? Trodde jag att jag skulle överleva bestraffningen jag skulle få om de hittade mig?
Det är egentligen svaret på den sista frågan som fick mig att fortsätta, så när tåget jag skulle byta till kom in på perrongen såg jag mig snabbt omkring innan jag gick på. Bara utifall att, mamma brukade vara bra på det där med att dyka upp när man minst anade det.
Den sista timmen satt jag försjunken i tankar och när jag såg staden närma sig i horisonten trodde jag knappt att det var sant. Var det såhär lätt att fly? Varför har de inte kommit än?