Det finns få saker i världen som hade betytt lika mycket som att se ett leende sprida sig över mammas ansikte. Jag kommer förmodligen aldrig se det hända, men bara tanken på det får mig att rysa. Att se henne lycklig och att se ångesten lätta en aning när jag har kämpat för det i så många år vore värt allt jag varit med om.

Att mors dag tidigare har varit mörka dagar, som de flesta andra, spelar ingen roll idag. För i huvudet fantiserar jag ihop hur det kunde hade sett ut. Vi hade kunnat sitta runt köksbordet alla fem, skrattat och pratat om livets glädjestunder, ätit tårta och njutit av att vi har varandra.
Men det är ju bara en dröm. I verkligheten hade vi nog suttit med blicken fäst i köksbordet, lyssnat på orden som forsade ut från mammas mun, koncentrerat oss på att äta upp så fort som möjligt och att inte bli sist kvar. 
Jag trivs trots allt bättre med att "fira" mors dag på håll, i fantasin, än med att fira den i verkligheten. Det innebär först och främst noll blåmärken och det är i antalet blåmärken som jag mäter lyckan.