Jag fick träffa mitt yngsta syskon igen, i drömmarnas värld. Att det inte var en bra dröm bryr jag mig inte så mycket om, det viktigaste var att vi fanns i varandras närhet. När jag slog upp ögonen och insåg att det bara var en dröm ville jag somna om igen för att få drömma lite till. Jag skulle kunna leva livet genom de där drömmarna, för det är ju så verkligt som det kan bli när man drömmer dem. Speciellt när jag drömmer om mina syskon; då vill jag aldrig vakna upp för att inse att det har gått hela 720 dagar sedan jag var hos dem sista gången.

Just nu är bloggen mest en blogg om saknad, och det så det kommer vara en stund framöver. För oavsett hur mycket jag försöker lägga tankarna på dem åt sidan så finns den där känslan alltid där, den där känslan som hela tiden påminner mig om att det är någonting som saknas. Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om dagarna hemma, om mamma och hennes påhitt, men det är inte det som gör mig mest ont. Det var ju någonting som var vardag. Att jag står ensam, även fast jag egentligen inte alls är ensam längre, är något mer påtagligt och som jag påminns om i olika sammanhang varje dag. Man kan skapa sin egen familj, med helt fantastiska människor, man kan ha en hel uppsjö av vänner med hjärta av guld. Ändå kan man sakna den biologiska familjen, trots allt som pågick bakom den stängda dörren. Att slå sig fri efter 19 år innebär inte att man glömmer bort var man kommer ifrån eller lägger det helt och hållet bakom sig.

När jag sitter och skriver såhär, försjunken i tankar brukar jag försöka tänka på vad en psykolog sa till mig en gång: " Jag vill inte att du ska existera, jag vill att du ska leva "
De orden talar om för mig vilka möjligheter mitt "nya liv" har gett mig. Det finns inget som hindrar mig från att göra det jag vill och drömma om vad jag vill uppnå.