Jag kommer aldrig undan.



Idag fick jag en hög med post. Inget konstigt med det kanske, alla får väl post, men bara av att läsa handstilen på 2 av breven gav mig ont i magen. Handstilen på det ena brevet tillhör nämligen min farmor och den andra handstilen kan jag omöjligt känna igen. Jag vågar inte ens öppna dem, vill inte veta vad de vill den här gången. Kommer de peppra mig med argument för att åka hem? Kommer de be mig " älska, glömma och förlåta" ? 
Jag har inte hjärta att kasta breven heller utan de får ligga här bredvid mig, oöppnade, och vänta på dagen då jag känner att jag orkar läsa dem. 


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

They say that time heals everything.

Den här bloggen handlar om att lära sig leva, aldrig ge upp och att hitta de små ljuspunkterna som gör livet värt att leva. Den handlar också om livet som misshandlad och hur man lär sig leva med en barndom som man helst vill glömma.

RSS 2.0