Man brukar ju säga att tiden läker alla sår. Visst, såren läker och ärren kanske bleknar - men de försvinner aldrig helt. De finns där varje dag och påminner om allt som varit.
Under en dag finns det hur mycket som helst som påminner mig om vilken tur jag haft, hur lätt jag kan falla tillbaka i gamla mönster och få mig att minnas hur det var. Varje gång jag tittar på mina händer så påminns jag om alla de gånger jag skar mig på händerna för att få någon att se mig. När jag tittar mig i spegeln kommer jag ihåg hur det kändes att möta den blåfläckiga kroppen med blicken och räkna ut vad jag behövde klä på mig för att dölja så mycket som möjligt.
Varje gång jag hör någon prata om sin familj slår det mig hur ensam jag faktiskt är, även om jag har det så mycket bättre nu än för några år sedan. Men allt har en baksida och när jag väger fördelarna mot nackdelarna så inser jag att jag har gjort de rätta valen.

Något som har varit viktigt för mig har varit att faktiskt erkänna för mig själv att jag kan sakna dem, trots allt de gjort mot mig. En annan viktig del i det hela har varit att acceptera det som varit. Jag kan omöjligt ändra min barndom, hur mycket energi jag än lägger ned på det. Visst händer det att jag vill skydda min mamma och ibland kan jag få ur mig att " Jo, hon var elak mot mig men jag. . " bara för att jag inte vill lägga hela skulden på henne. Samtidigt vet jag att jag inte hade kunnat göra någonting mer än det jag gjorde och att samhällets skyddsnät brast på både det ena och det andra stället. Kanske borde jag inte lägga skulden på mig eller på min mamma, trots att hennes agerande var fel, utan på samhället. För mamma har ju på sätt och viss också ropat på hjälp. Hennes sjukdom är ju inte osynlig, hon har till och med berättat om den och hennes sätt att vara och behandla andra skriker ju " HJÄLP MIG ".

Varför ingen besvarade mina eller hennes rop på hjälp, det vet jag inte. Men det är väl lättare att blunda och hoppas att det ska lösa sig. Frågan är hur många liv det kommer ta innan de inser att det är dags att öppna ögonen.