Länge sedan jag uppdaterade nu och tyvärr ligger nog anledningen till det i att det är Maj. Att en månad kan bära med sig så mycket onda minnen. Det är inte för att jag har så mycket att göra som jag känner mig stressad och det är inte för att jag inte trivs med mitt liv nu som jag saknar det som fanns för två år sedan. Jag spelar upp det som hände hemma om och om igen, om och om igen. Dygnet runt- på föreläsningar, i tysta läsrummet, i mardrömmarna, när jag blundar mot solen, när jag sitter på bussen till jobbet en vanlig vardagskväll och under avslappningen på ett träningspass. Hon är överallt helt enkelt, bara för att jag tog mig ifrån våldet rent fysiskt så är jag absolut inte av med det än.
För en timme sedan gick jag och la mig. Jag trodde verkligen att jag skulle kunna somna, men det fick jag äta upp. Istället funderar jag på hur jag hamnat här, vilka beslut som lett fram till vad och hur allt egentligen blivit som det har blivit. Jag är mitt uppe i en rättsprocess där utgången är oviss, har börjat studera och lever vad man skulle kunna kalla ett normalt studentlivt, försöker lära mig leva på nytt och kämpar med att få saknaden efter mina syskon att inte kännas så outhärdlig. Vad är det som saknas för att jag ska ta nästa steg och släppa taget om det förflutna? Går det ens? Är det ett rimligt mål?