Usch och fy, helvete, jävla skit! Idag går jag sönder, och det är inte bara några bitar som har fallit till golvet; det är hela jag som har gått i kras.
Det började egentligen igår när jag skulle ta mig en promenad till en sjö i närheten. Redan när jag sätter på mp3n och låten "Energy" ekar i högtalarna är det försent. Misstaget är redan gjort och känslorna väller över mig. Saknaden tar ett kraftigt tag kring mina lugnor och det känns som att jag omöjligt kan andas. Texten i orden träffar mig som skott och jag vill bara ge upp där och då. Tårarna börjar falla nedför kinderna och jag säger till mig själv att jag skulle göra precis allt i världen för att få tillbaka mina syskon. Bara för en stund. Bara för att få hålla om dem en liten, liten stund och känna att de är vid min sida.

"Can't wait 'til I get through this phase. Cuz it's killing me. Too bad we can't re-write our own history"

Jag hade inte hjärta att byta låt trots att den gör mig så ont. Den fick mig att känna mig hemma för en stund och allt vad det innebär.

"I'm having nightmares from sleeping with the enemy. How did we reverse the chemistry. I don't want us to be the end of me. This love is taking all of my energy"

Och här sitter jag, lyssnar på låten på repeat och frågar mig själv om det går att lära sig leva med en saknad som känns så outhärdlig. Är det möjligt? Kommer jag någon gång kunna le åt de minnen vi fick tillsammans? Kommer jag någon dag förlåta mig själv för att jag aldrig sa hejdå? Kommer jag någon gång släppa taget om dem och inse att de aldrig kommer tillbaka?