Ibland känns saker och ting tunga, riktigt tunga. En sådan tung sak har varit att acceptera konsekvenserna som våldet gett mig. Man kan gå igenom en sak och sedan tro att man är oövervinnlig och odödlig bara för att man har har tagit sig igenom det. När konsekvenserna av våldet sedan visar sig, står man helt handfallen och frågar sig hur det kommer sig att det kommer nu när man har lagt den delen av livet bakom sig. Att svackan jag har haft en stund nu och fortfarande har beror på ett liv jag levt i 19 år känns jobbigt. Var det inte tillräckligt att jag levde i det i 19 år?

Idag har jag varit och pratat med mitt sommarjobb och jag hade svårt att hålla tillbaka tårarna när jag satt där. För i mitt huvud skulle jag bli både straffad och få höra hur dålig jag var när jag talade om för dem hur jag mådde, precis som mamma skulle ha gjort med andra ord. Men jag blev varken straffad eller tillsagd, istället fick jag en kram, några värmande ord och ett löfte om att jag var välkommen tillbaka när jag kände mig bättre. Chocken har fortfarande inte lagt sig.

Deras bemötande fick mig att vilja knäcka, hoppa sönder, förinta, radera och helt enkelt vinna över min PTSD och trots att jag inte vet när jag kan komma tillbaka och jobba igen så längtar jag efter det. För trots de få gånger jag hunnit arbeta så är de verkligen som de sa till mig på intervju; en enda stor familj.