Om ungefär tolv timmar börjar färden hemåt och om lite mer än ett dygn är jag hemma. Jag hade lite svårt att sova inatt, trots att jag egentligen är glad. Det ska bli kul att träffa barnen igen och att träffa två av dem som verkligen vet vad jag gått igenom. Jag bodde ju ändå hos dem i några månader när jag inte kunde bo hemma. De betyder mycket för mig och att de fortfarande har en dörr öppen för mig, trots att jag inte är deras barn, känns skönt.

Igår fick jag mig en funderare när en läkare frågade mig hur det kändes att inte längre ha någon "riktig" familj att åka hem till. Jag öppnade munnen för att säga att " det har jag ju aldrig haft ", men rättade mig snabbt och sa istället att jag aldrig velat kalla min riktiga familj för min familj. Jag kan säga att jag saknar en familj i den meningen att jag saknar en mamma och en pappa, men jag menar då inte att jag saknar mina egna. Förstår ni hur jag menar? 
En julafton för bra många år sedan nu suddade jag ut " god jul mamma " på paketet och skrev istället " till (hennes namn) ". Trots att det inte var första gången hon gjorde mig illa så var det den dagen, några dagar innan julafton, som jag bestämde mig för att hon inte var min mamma längre. Trots att biologin säger att de är mina föräldrar så kommer jag inte se dem som mina föräldrar. Jag känner dem inte ens längre och jag har fått lära mig så mycket om deras förflutna, som de har dolt för oss barn, att jag till och med kan säga att jag inte vet vilka de är. Sedan slutar jag ju aldrig hoppas att vi en dag ska bli den där familjen jag drömmer om, men det är ju för att det finns en litet hopp inom var och en av oss som vägrar försvinna.
Åter till ämnet, jag har en förmåga att spinna iväg lite om man säger så, så var gårdagens samtalsämne just familjen och hur det var att inte har någon biologisk familj att åka hem till. Jag kan ju även säga att känslorna gentemot min riktiga familj varierar från dag till dag; ibland tycker jag att jag inte behöver en familj för att alla människor jag har runt omkring mig fungerar som min egen komponerade familj. Ibland gör det däremot riktigt ont. Det kan kännas som att jag inte hör till någonstans och jag känner mig som "rotlös". De där känslorna hänger sedan ihop med hur jag reagerar de gånger det pratas om familj i klassen eller bland mina vänner. De där dagarna jag tycker att jag har den bästa familjen jag kan ha bestående av mina vänner så väcker pratet om mammor, mammas mat, syskon och pappor inga mer känslor än att jag är glad att jag inte behöver vara rädd längre. Andra dagar kan önskan om en mamma att kalla mamma kännas outhärdlig.

Ordning och reda är det absolut inte i det här blogginlägget och jag gissar att ni förstår att läkaren aldrig fick något bra och tydligt svar på sin fråga. Men men, hur ska man kunna ge ett svar på en fråga som involverar så mycket motstridiga känslor? Jag vet inte riktigt vilket svar hon hade väntat sig heller.