Nu får det vara nog, SKÄRPNING!

För några minuter sedan var det precis vad jag sa till mig själv. Nu är det banne mig dags att sluta vara rädd för vad jag nu är så rädd för. Egentligen vet jag inte vad det är som håller mig tillbaka, jag har så mycket jag vill uträtta och göra. Men jag är för rädd. För rädd för att göra fel, för att misslyckas, för att inte vara bra nog. Från och med nu ska här kämpas. Jag är skyldig alla de som har hjälpt mig från helvetet att våga. Nu har jag ju alla möjligheter i världen. Kanske är det just mängden av möjligheter som skrämmer mig. För några år sedan hade jag ju inte ens möjlighet att välja mellan helmjölk och mellanmjölk. Nu har jag möjlighet att välja hur jag vill leva mitt liv och rädslan för att inte vara bra nog borde jag inte bry mig om. Det viktigaste är ju vad jag tycker och känner, inte vad mamma skulle ha tyckt eller tänkt. Hon är inte en del av det liv jag vill leva och nu är det dags att jag visar för mig själv att jag kan lämna hennes regler bakom mig och gå vidare.