Ibland räknar jag minnen. Bara för att det är allt jag äger. Samtidigt som jag är rädd för glömma så önskar jag då och då att jag bara kunde radera alla spår av min familj. Vissa dagar är det dock de som får mig att överleva. När jag spelar upp dem om och om igen en tung dag, bara för att få ha mina syskon nära en liten stund, är det ovärderligt att ha dem till hands. Titt som tätt är det dock just dessa minnen, som en dag får mig att orka upp ur sängen och le mot världen, som gör så ont att jag börjar ifrågasätta mitt agerande och beslutet att ta mig därifrån.
Jag kan inte leva utan att ha dem på näthinnan, de där små syskonen som jag fortfarande älskar. För jag behöver dem vid min sida. Men som jag läste i en bok igår kväll; " Jag ville inte förlora dem men orkade inte heller hålla dem vid liv. För att de inte skulle försvinna tvingade jag mig regelbundet att gå igenom dem ett efter ett. Tänk inte på dem, förmanade jag mig själv, men glöm dem aldrig. Glömmer du dem, dör du. Tänker du på dem, kan du inte leva"

Och det är precis så det är.