Egentligen är det ju inte så svårt det där med tempus, men jag vet inte om jag ska prata om mina syskon i imperfekt eller i presens. Det gör alldeles för ont att alltid tänka på dem och prata om dem i nutid, så ibland händer det att jag talar om dem som om de inte finns längre. Och på ett sätt så gör de ju inte det, för de finns ju inte här vid min sida. Jag får aldrig ekvationen att gå ihop; Att de kan finnas men att vi inte kan ses. Vissa dagar är det för jobbigt att tänka på.