"I'm falling apart, I'm barely breathing
With a broken heart that's still beating
In the pain there is healing
In your name I find meaning"

Låten "Broken" av Lifehouse är alldeles för talande just nu. Jag faller bokstavligen isär av saknad, kan omöjligt hålla kvar bitarna av mitt hjärta. Det faller till marken hur mycket jag än kämpar för att sprickorna i det inte ska bli djupare än vad de är. Jag vet inte riktigt hur det kommer sig att jag inte kan kämpa som jag gjorde innan. Kanske är det för att jag som jag beskrev för en psykolog för några dagar sedan inte riktigt kommer ihåg hur det känns att vara rädd för mamma. Jag kommer mycket väl ihåg vad hon gjorde men jag kan inte koppla ihop några känslor med det längre. Jag känner absolut ingenting när jag tänker på hur hon slog mig. I huvudet kan jag ta fram bilderna av hur jag såg ut dagarna efter, hur jag gömde mig för att hon inte skulle hitta mig och hur jag grät när jag skulle sova för att kroppen gjorde så ont. Men jag känner absolut ingenting när jag spelar upp minnesbilderna och det skrämmer mig.